...har det ösregnat...Och jag har haft världens huvudvärk. Vi åkte till det Blå Huset i fredags eftermiddag för njuta framför brasan , hälsa på våra grannar, se om vi fått någon rolig post. Lördagen var nämligen vigd till att hjälpa makens bror att lägga tak på en ladugård. Vi åt gott och slappade hela fredagskvällen gick och lade oss i vettig tid för att komma upp på lördagen.
Jag vaknar med Hortons bankande i mitt huvud. Nu var det allt ett tag sedan så jag hade nästan glömt hur ont det gör. Blir liggandes i soffan, helt oförmögen att ens tänka på att åka hem.
Maken få ringa och säga till bror och brorsonen att vi inte kommer.
Jag hade faktiskt sett fram emot denna helgen. Det brukar vara så himla trevligt när hela familjen är på samma ställe. Mycke prat och många skratt. Har ju dessutom turen att en av mina goa vänner, Paula, är förlovad med makens brorson, vilket gör att vi umgås allt som oftast. Faktiskt så är det så att vi bor grannar på sommaren, även fläckvis på vintern, men det är en annan historia...
Så är då helgen till ända.
Helgen som man väntar på, längtat till
sett fram emot,
för att ta det lugnt,
för att slappa,
för att umgås med nära och kära,
för att hämta krafter till den kommande arbetsveckan slut,
nu är den slut.
Den är alldeles för kort och den tar slut alldeles för fort.
men, men ...
Det kommer väl en ny snart får vi hoppas, utan Hortons och ösregn...
Kramizar till er alla <3
